Vård- och rehabiliteringsmodellen fokuserar på att förstå vilka psykiska orsaker ligger bakom individens ätstörningssymptom och syftet är att vården skall nå en djup nivå för att bestående resultat skall kunna nås. Centralt i vårdmodellen är också de värden som styr vårt arbetande. Våra värden är respekt gentemot patienten, individualitet, stöd av självständigheten, reglerande av vårdens intensivitet på basen av individuella behov, kontinuerlighet och helhetsmässighet, motiverad och kunnig personal, beaktande av familj och gemenskaplighet. Vår vårdmodell är uppbyggd till att passa alla former, faser och svårighetsgrader av ätstörningar. Vården är med andra ord också anpassad till de svåra situationerna där insjuknad, anhöriga och övriga vårdenheter har gett upp hoppet.

Sjukdomsförlopp

Vår vård baseras på följande synsätt av sjukdomsförloppet:

Ätstörningens faser  (c) 2016 Pia Charpentier, Ätstörningscentrum

Bild 1. Ätstörningens faser

En ätstörning kan börja med bantning, där personen kanske strävar efter att höja sin självkänsla och söka bekräftelse av andra. Strävan efter en sundare livsstil, med förbättrade matvanor och mera motion, kan också nå sådana proportioner att personen med tiden insjuknar i en ätstörning. Traumatiska upplevelser eller stora livsförändringar kan fungera som utlösande faktorer. Vi uppfattar ätstörningen så att dess grundsyfte är att hjälpa den insjuknade klara av sina svåra känslor och sitt illamående. Ursprungligen är syftet gott men som metod är en ätstörning skadlig och medför nya problem och försvårar det grundläggande problemet.

I början av sjukdomsförloppet upplever de flesta insjuknade att det ätstörda beteendet ger en känsla av lättnad och välmående. Omgivningen kan också reagera positivt på den insjuknades nya utseende och genom detta höjs självkänslan. Symptomen börjar ändå så småningom skapa lidande och nackdelar. Det blir ofta problem i de sociala relationerna. Genom att krampaktigt hålla fast vid sina rutiner och ritualer, försöker den sjuka desperat men utan resultat återfå känslan från smekmånadsfasen, det vill säga känslan av lättnad och av att må bättre. Med tiden börjar man känna sig allt mer vilsen. Fastän det ätstörda beteendet bara ger en kort lindring, kan den sjuka ändå inte sluta. Den insjuknade är inte övertygad om att det skulle hjälpa att avstå från symptomen, utan är rädd för att det skulle förvärra situationen. När symptomen fortgått en tid, blir den sjuka en fånge i sjukdomen och det blir allt svårare att hitta en väg ut. Ett långt sjukdomsförlopp och andra psykiska problem försvårar tillfrisknandet.

Så småningom börjar den sjuka ändå överväga möjligheten att avstå från symptomen, eftersom de bara ger lindring i korta stunder. Vanligtvis känns tanken skrämmande och man ställer sig frågan hur man skall klara sig och hantera ångesten utan ätstörningen. Rädslan för ångesten är så stor att det känns ytterst svårt att avstå från symptomen, trots att man önskar att en förändring skall ske.

I skedet med konkreta förändringar förstår den sjuka äntligen att situationen inte förbättras utan att man avstår från sitt ätstörda beteende. Förändringarna görs gradvis och fodrar att man uppehåller förändringen. Paniken kan återkomma under förändringsarbetet och det kan tillfälligt förstärka symptomen. Upplevelserna av att lyckas uppmuntrar till allt mer krävande förändringar och följden är att tillfrisknandet kommer igång. Alla tillfrisknar i sin egen takt. Förutom att vikten och ätandet normaliseras, måste det också ske psykiska förändringar för att minimera risken att insjukna på nytt. De bakomliggande faktorerna till ätstörningen borde behandlas så bra som möjligt. För att man skall kunna bli frisk, måste förändringen vara helhetsmässig.

Intensiv vård och samvaro

Vården på Ätstörningscentrum beaktar alla faser i en ätstörning. Ju mer utmaningar man stöter på, desto intensivare är stödet den insjuknade behöver för att hitta vägen ur ätstörningen. När man mår som sämst känns världen överväldigande, skrämmande och mörk. Då känns ätstörningssymptomen som en livlina. Därför är vården på Ätstörningscentrum intensiv i de första faserna. Den insjuknade har tillgång till sina behandlare nästan hela tiden, alltid sällskap då man går ut, en människa närvarande när nöden blir smärtsam. Enligt vårt synsätt är den insjuknade tvungen att klamra sig fast vid sina ätstörningssymptom om hon/han blir ensam och därför vill vi minimera tiden då man är ensam.

Det är vanligt att sjukdomen sitter i hårt och den insjuknade kan protestera mot vår närvaro. Detta visar sig tydligast vid måltiderna då den insjuknades rädsla lätt kan övergå i panik. Sjukdomen skrämmer upp en om hur farligt det är att äta och vilka onda motiv skötarna har. Maten känns som djävulen själv som vill ödelägga en. Vi är mycket medvetna om detta inre krig den insjuknade är tvungen att utstå i sitt huvud. Samtidigt vet vi att man inte kan låta paniken vinna och man kan inte fungera på basen av vad rädslorna kräver – då kan man inte bli frisk. Därför är vi närvarande och hjälper den insjuknade bemöta sina inre demoner. Vi visar att vi kan hjälpa den insjuknade motstå ätstörningen. Det är individuellt hur länge det tar för den insjuknade att hitta krafter till att själv kunna motstå sjukdomens lockelser. Oftast börjar det lätta på ett par veckor.

Vården i praktiken

Vården på Ätstörningscentrum leds av en specialläkare. Ur avdelningsvardagens och de professionella behandlarnas synvinkel är vården driven av skötarna och behandlarna. Detta är vår specialitet. Varje patient har 2-4 egenvårdare som ansvarar för vården och tar hand om alla praktiska ärenden. Våra patienter funderar tillsammans med egenvårdarna vilka vårdens mål är och hur de kan uppnås. Detta stöds ytterligen av det mångprofessionella arbetsteamet vilket möjliggör individuell och helhetsmässig vård.
Förutom vårdare träffar patienten fysioterapeut, näringsterapeut och psykiater enligt önskad frekvens. Nästan dagligen ordnas grupper för patienterna. I grupperna ingår diskussions-, matlagnings-, fysioterapi- och psykoedukationsgrupp. På veckosluten gör vi en utfärd utanför avdelningen. Patienterna deltar i gruppen beroende på hälsotillstånd. Somatisk uppföljning sker hos våra samarbetsläkare på Diacor eller Pikkujätti.

I vården ingår även permission då man har möjlighet att öva sig använda sina nya inlärda kunskaper hemma. Permissionens tidpunkt och längd bestäms på basen av patientens individuella situation. För lyckad permission krävs gott samarbete med närstående. Patientens närstående har en central roll i vården och därför är det centralt att erbjuda stöd till närstående.

Man kunde sammanfatta att vården i början är intensiv och stöd erbjuds tätt. När vården framskrider tar patienten gradvis ansvar för sitt välmående. Tankemodellerna börjar förändras gentemot acceptans och nåd. Efter långvarigt och intensivt övande kan man äta självständigt, laga mat, äta på restaurang och sköta om egna ärenden. Därmed är vårdmodellen stegvis uppbyggd och det centrala är förmågan att klara sig i sin vardag och sin omgivning.

Teoretiska grunder för vårdmodellen

Ursprunget till vårdmodellen vid Ätstörningscentrum finns inom den kognitiva psykoterapins teorier. Eftersom detta sätt att behandla ätstörningar är mest dokumenterat i facklitteraturen, var det ett naturligt val. Vi har även haft bra erfarenheter av kognitivt inriktad ätstörningsvård. Av de kognitiva modellerna valdes modeller som mest använts i vård av ätstörningar, med Christopher Fairburns modell som en av de mest kända. Vid Janet Treasure Maudsleys ätstörningsklinik i London har man under flera decennier utvecklat olika vårdmodeller, bland annat för familjer och för dem med långvariga ätstörningar. Dessa modeller har vi tagit intryck av. Dessutom har vi i vår vårdmodell velat betona förståelse samt ett varmt och individuellt bemötande. Detta hittar vi i Bob Palmers, Kelly Vitouseks, Josie Gellers och framförallt i Paul Gilberts teorier. Av bl.a. Bryan Lask har vi lärt oss vilka förändringar som sker i hjärnan vid en ätstörning och om deras betydelser.

I och med att vi får mer erfarenhet och alltid lär oss tack vare våra patienter, utvecklar vi vårdmodellen. Eftersom många av våra patienter också lider av andra psykiska besvär förutom ätstörningar, har komponenter från andra psykiska sjukdomars vårdmodeller tagits med. Dessa är bland annat trauma- och dissociationsvård, varav de viktigaste källorna är Anne Suokas-Cunliffe, specialist vid Traumaterapiakeskus samt verk av holländaren Otto van der Harts och hans arbetsgrupp. En annan central komponent är vården av instabila personlighetsstörningar. Här har intryck tagits från Marsha Linehan, Jeffrey Young, Anthony Bateman, Peter Fonagy samt finländaren Maaria Koivisto, som har kombinerat olika teorier till en fungerande helhet. Ovan nämnda specialister är bara ett axplock av de specialister Ätstörningscentrums ständigt kompletterade vårdmodell har tagit intryck av.

Vill du veta mera eller är du fundersam över din situation?

Ring den kostnadsfria rådgivningstelefonen (050 522 0077) – kontakta oss om du vill få mer information eller om du är fundersam över din situation.


5.9.2017